25 januari, 2001.

det var den dagen jag fick veta att min farfar hade förlorat sin kamp mot cancern. varför var det tvunget att hända honom? varför var han tvungen att lämna mig? Varför?

jag saknar honom mer än ord någonsin kommer kunna beskriva. jag var nio år och det har alltså gått 12 år sen det hände.. och jag minns fortfarande hur han såg ut sista gången jag såg honom, han låg där på soffan med en drop ställning bredvid sig, mager och blek. de va inte den farfar jag kände igen, min farfar var stor och kraftig, och nu låg han där helt livlös och orkade inte göra något alls. jag var rädd, vågade inte gå fram till honom eftersom de inte alls var så jag kände igen honom, men jag tog mod till mig och gick och kramade honom och det är jag idag glad över, men jag önskar att jag hade kramat  honom mer, sagt åt honom att jag älskar honom.

varför jag kom och tänka på det så mycket idag var att jag just drömde om honom, hela tre gånger inatt och varje gång vaknade jag av att jag grät. i drömmen var han konstigt nog död men på något vänster va han ändå inte det och därför grät jag, jag hade saknat honom och sen klev han innan för dörren här hemma med ett stort leende på läpparna. varför kan han inte göra det? varför kan han inte bara kliva in och finnas igen? jag önskade så att drömmen skulle vara sann och jag skulle vilja vara i den drömmen i all evighet om farfar ska få finnas.

jag älskar dig farfar, kommer aldrig glömma dig. men jag minns inte längre din röst om jag inte ser på någon film där du är med. men du kommer alltid finnas i mitt hjärta och minne även om jag glömmer hur du ser ut, luktar eller din röst så kommer jag aldrig glömma dig. en dag ses vi igen, promise!